69 Vi mötte något liknande en dimma som tätnade alltmer för varje dag tills den på femte dagen begynte glöda emot goldonderns förskepp. Slag i slag kom sedan skeenden av sällsam art. En regnbågsskimrande men molnlik slöja kring skeppet virade sig underbart. Den gav ett färgspel kring oss utan like ett stort och makalöst fyrverkeri upplyste bländstarkt Aniaras rike. Men festlikheten varade ej länge: ett motstånd mötte oss av okänt slag och en orkan av glödande partiklar blev upphov till en dödsskräck och en fasa som genast grep oss alla överlag. På undergång och död vi alla trodde. De många tusen mänskor som bebodde de fyra tusen rummen i goldondern uppfyllde gångarna i full panik. I samlingssalarna nedtrampades väl hundratalet mänskor ifrån Gond och flera tusen skadades på annat sätt. Tyngdkraftsrubbningen som grep omkring sig, sände kaosvågor igenom själarna när tusen vibrationer som vid stötar mot hårda berg vart hjärta genomskälvde med sådan skräck att ingenting på resan var likt den hemska ångest som snart fyllde med skrik av skräck de salar och de gångar där trängseln själv blev dödande: en mänskokvarn av människors rädsla driven i vanvettsvirvlar malande sig själv. Likt en spiralborr drillad av titaner goldondern borrade ett kosmiskt sandmoln som glödde, bländade, förintades mot förskeppskroppens chockade metaller. Och som en snurra ställd i eld och upplyst som av en nära sol vårt skepp sig vred i åsklikt buller från materien allt längre in i denna. Och sedan lika plötsligt som det börjat var allting över och goldondern föll längs med den loxodrom hon med sitt fall behöll. Vad kunde det ha varit? Frågan kom. Trots alla våra döda kom den först. Den var på något sätt av större vikt för skräckens fantasivärld där den gick sin vanda bana hän mot Lyrans bild. Och mitt bland döda och förtrampade fick Ledningen förklara vad den trodde och vad den ansåg vara sannolikt: ett moln av kosmisk finsand eller is av något ämne, kosmisk pulverfirn uråldrigt drivande: en form av evig snö sen årmiljarder drivande omkring och sökande sitt berg att vila på, att vila på i frid. Och folket nöjde sig med detta svar och böjde sig och lyfte upp de döda vars själar nu i fridens boning var avsvalnade likt snö som nått sin vila på andens berg. Men mycket blev förändrat i det liv vi förde i den värld som blivit vår. Och spegelsalen som i fyra år förlängt vår illusion låg sammanstörtad och många hundratusen skärvor täckte i höga drivor golven där det dansats. Och mellan vassa skärvor sönderskuren låg mången skönhet stannad i den yurg som Molnet hade dansat med vårt skepp. Med smycken högt på sina lår låg Heba och Daisi ännu vacker liksom Yaal låg död invid den sårade Chebeba. Allt detta hände på det tolvte året av resan, räknat ifrån Doris dal.