Text Practice Mode
Änglar hör hemma i himlen - Del 1
created Jul 7th 2020, 05:48 by GuestAccount
0
1109 words
4 completed
4
Rating visible after 3 or more votes
00:00
Författarens ord: Jag hoppas att denna ”novell” ger er mycket. Jag gjorde denna i skolan och den kommer i tre delar. Kommentera gärna!
Jag slår upp ögonen. Mamma sitter på en stol bredvid mig. Rummet är tyst och vitt. Det enda som hörs är bullret från staden utanför fönstret. Disa kryper upp bredvid mig. Det är min dotter. Okej, jag är visserligen bara arton men hade inte hjärta nog att inte behålla henne. Jag heter Ella och bor med min mamma och min dotter i en lägenhet. Mamma heter Lena och är 42 år och ensamstående sedan jag var fyra år då pappa lämnade oss. Disa är två år gammal och ser ur som mig. Samma mörka hår men de ljusblå ögonen är hennes fars. Ansiktet på henne är runt och det är mitt med. Mammas hår är rödblont. Ögonen är mörkt bruna precis som mina.
Mamma ser på mig. Det är en orolig dag idag. Jag har länge känt mig dåsig och grinig. Vi ska till sjukhuset och kontrollera det idag. Disa är för liten för att förstå. Därför ska min mormor passa henne medan mamma tar med mig till sjukhuset. Vi går ut i köket och äter frukost. Det är ovanligt tyst vid frukostbordet. Vanligtvis brukar Disa att prata om allt och ingenting. Mamma brukar le och fråga mig vad det ska bli av henne. Jag brukar svara att hon kan hålla tal på fester och annat liknande. Då brukar vi börja skratta, Disa med men hon förstår inte vad hon skrattar åt. Vi ser på varann. Mammas ögon är tårade. Hon väntar sig det värsta. Då bryter Disa tystnaden.
Vaffö du ledsen mommo, säger hon med tårar i ögonen.
Mamma försöker att skratta lite. Det går sådär men Disa ser genast gladare ut.
Jag är inte ledsen, säger mamma med darrig röst.
Men du se ledsen ut. Fabbo doktorn dum mot mamma?
Nej, farbror doktorn är snäll emot mamma. Ät nu.
Disa nickar och börjar äta sin macka igen. När mamma och jag har ätit klart så ser hon på mig.
Ska vi gå? Frågar hon.
Visst, svarar jag.
Vi går ut i hallen och tar på oss ytterkläderna. Det ringer på dörren och jag öppnar. Där ute står min mormor Ester. Hon ger mig en kram och går in i huset. Disa kommer springandes ut i hallen och kastar sig om halsen på mig.
Fösiktig hos fabbo doktorn, säger hon.
Jag ler emot henne.
Jag ska vara försiktig, svarar jag henne. Ta det lugnt älsklingen så kommer mamma tillbaka.
Jag öppnar ytterdörren och går ut. Sedan stänger mamma dörren. Där inne hör jag Disa börja gråta.
Vi sitter i väntrummet. Bilresan hit var tyst och lite sorglig. Då kommer en kvinna ut till oss.
Ella Jansson, säger hon.
Det är jag, svarar jag.
Kom med mig!
Jag reser mig upp och det gör mamma med. Vi går med kvinnan in i ett rum. Hon visar med armen emot en fåtölj och jag sätter mig ned. Mamma sätter sig på en stol bredvid mig. Kvinnan ler emot mig.
Du skulle undersöka dig, säger hon.
Ja, svarar jag. Jag har känt mig trött och hängig de senaste veckorna.
Men då ska vi börja med ett blodprov.
Kvinnan går ut genom dörren och är snart tillbaka med en liten nål som hon sticker in i mitt finger och samlar sedan upp blodet i ett litet rör. Sedan går hon ut igen. Hon är borta länge innan hon kommer tillbaka igen. Mamma och jag har då suttit tysta i ungefär en timma. När kvinnan kommer tillbaka ser hon lite sorgsen ut.
Vi behöver ta ett benmärgsprov, säger hon. Det finns risk att du har cancer.
Jag nickar och känner mig lite illamående. Mamma tar taget i min hand. Kvinnan lokalbedövar min ena höft och väntar ett tag. Sedan petar hon med en liten nål.
Känner du något? Frågar hon.
Jag skakar på huvudet. Kvinnan ler och sticker in en annan nål i höften. Efter ett tag tar hon ut nålen igen.
Ni kan gå nu, säger hon. Vi kontaktar er angående benmärgsprovet.
Vi nickar och åker hem.
***
Dagen därpå är en gladare dag. Ända tills telefonen ringer. Jag svarar.
Hej du pratar med Ella, säger jag.
Hej, säger en röst. Det är Johanna, den som tog hand om er igår på sjukhuset.
Ja, jag minns det. Ringer du angående provet?
Exakt, provet visar att du har akut myeloisk leukemi. Vi antar att du vill bota det och då börjar vi med cytostatika i morgon.
Handen som håller i luren känns som spaghetti. Ögonen tåras och jag ropar på mamma. Jag ger henne luren och springer in till Disa. Disa hoppar till framför TV:n och ser på mig med sina blanka, ljusblå ögon. Man ser på henne att hon förstår att något är fel. Hon sänker volymen på TV:n och springer fram till mig. Hon kastar sig i min famn och börjar gråta. När Disa sedan ser på mig darrar hennes underläpp och hennes kinder är våta av tårar. Då kommer frågan som jag visste skulle komma.
Vad hänt, mamma?
När jag har berättat för Disa och förklarat vad leukemi är börjar hon gråta igen. Denna gången kan inte jag heller hålla mig så jag börjar gråta jag med. Disa slutar tvärt att gråta och torkar mina tårar. Hon klappar mig på kinden och ler sitt barnsliga leende. Ibland undrar jag vem av oss som är vuxen! Disa hoppar ner ifrån mitt knä och höjer volymen på TV:n igen. Hon klappar med handen på en tom plats bredvid sig och jag slår mig ned. Det tecknade programmet får ögonen att bli tunga. Figurerna flyger omkring över skärmen och pratar, alldeles för högt. Mitt huvud snurrar och det börjar bli suddigt omkring mig. Jag vrider på huvudet för att se vad Disa håller på med. Men så långt hinner jag inte vrida mig för då har världen blivit helt svart.
I den nya världen är det svartvitt och jag ligger ensam på en flotte i vattnet. Helt plötsligt börjar det att storma. Flotten välter. Jag försöker skrika på hjälp men vatten fyller min öppna mun. Jag sjunker. Stenar är bundna vid mina fötter. Det är för tungt att simma uppåt. Jag hör ett skrik. Disa skriker i en värld långt ifrån denna. Jag samlar kraft och tar ett simtag upp emot den ljusa ytan. Jag kommer upp lite men faller snabbt tillbaka. Jag slår emot botten med en väldig fart. Mina fötter hittar fäste, luften håller på att ta slut. Jag trycker ifrån och klyver ytan. Först då kan jag slå upp mina ögon och lämna den andra världen.
***
Jag slår upp ögonen. Mamma sitter på en stol bredvid mig. Rummet är tyst och vitt. Det enda som hörs är bullret från staden utanför fönstret. Disa kryper upp bredvid mig. Det är min dotter. Okej, jag är visserligen bara arton men hade inte hjärta nog att inte behålla henne. Jag heter Ella och bor med min mamma och min dotter i en lägenhet. Mamma heter Lena och är 42 år och ensamstående sedan jag var fyra år då pappa lämnade oss. Disa är två år gammal och ser ur som mig. Samma mörka hår men de ljusblå ögonen är hennes fars. Ansiktet på henne är runt och det är mitt med. Mammas hår är rödblont. Ögonen är mörkt bruna precis som mina.
Mamma ser på mig. Det är en orolig dag idag. Jag har länge känt mig dåsig och grinig. Vi ska till sjukhuset och kontrollera det idag. Disa är för liten för att förstå. Därför ska min mormor passa henne medan mamma tar med mig till sjukhuset. Vi går ut i köket och äter frukost. Det är ovanligt tyst vid frukostbordet. Vanligtvis brukar Disa att prata om allt och ingenting. Mamma brukar le och fråga mig vad det ska bli av henne. Jag brukar svara att hon kan hålla tal på fester och annat liknande. Då brukar vi börja skratta, Disa med men hon förstår inte vad hon skrattar åt. Vi ser på varann. Mammas ögon är tårade. Hon väntar sig det värsta. Då bryter Disa tystnaden.
Vaffö du ledsen mommo, säger hon med tårar i ögonen.
Mamma försöker att skratta lite. Det går sådär men Disa ser genast gladare ut.
Jag är inte ledsen, säger mamma med darrig röst.
Men du se ledsen ut. Fabbo doktorn dum mot mamma?
Nej, farbror doktorn är snäll emot mamma. Ät nu.
Disa nickar och börjar äta sin macka igen. När mamma och jag har ätit klart så ser hon på mig.
Ska vi gå? Frågar hon.
Visst, svarar jag.
Vi går ut i hallen och tar på oss ytterkläderna. Det ringer på dörren och jag öppnar. Där ute står min mormor Ester. Hon ger mig en kram och går in i huset. Disa kommer springandes ut i hallen och kastar sig om halsen på mig.
Fösiktig hos fabbo doktorn, säger hon.
Jag ler emot henne.
Jag ska vara försiktig, svarar jag henne. Ta det lugnt älsklingen så kommer mamma tillbaka.
Jag öppnar ytterdörren och går ut. Sedan stänger mamma dörren. Där inne hör jag Disa börja gråta.
Vi sitter i väntrummet. Bilresan hit var tyst och lite sorglig. Då kommer en kvinna ut till oss.
Ella Jansson, säger hon.
Det är jag, svarar jag.
Kom med mig!
Jag reser mig upp och det gör mamma med. Vi går med kvinnan in i ett rum. Hon visar med armen emot en fåtölj och jag sätter mig ned. Mamma sätter sig på en stol bredvid mig. Kvinnan ler emot mig.
Du skulle undersöka dig, säger hon.
Ja, svarar jag. Jag har känt mig trött och hängig de senaste veckorna.
Men då ska vi börja med ett blodprov.
Kvinnan går ut genom dörren och är snart tillbaka med en liten nål som hon sticker in i mitt finger och samlar sedan upp blodet i ett litet rör. Sedan går hon ut igen. Hon är borta länge innan hon kommer tillbaka igen. Mamma och jag har då suttit tysta i ungefär en timma. När kvinnan kommer tillbaka ser hon lite sorgsen ut.
Vi behöver ta ett benmärgsprov, säger hon. Det finns risk att du har cancer.
Jag nickar och känner mig lite illamående. Mamma tar taget i min hand. Kvinnan lokalbedövar min ena höft och väntar ett tag. Sedan petar hon med en liten nål.
Känner du något? Frågar hon.
Jag skakar på huvudet. Kvinnan ler och sticker in en annan nål i höften. Efter ett tag tar hon ut nålen igen.
Ni kan gå nu, säger hon. Vi kontaktar er angående benmärgsprovet.
Vi nickar och åker hem.
***
Dagen därpå är en gladare dag. Ända tills telefonen ringer. Jag svarar.
Hej du pratar med Ella, säger jag.
Hej, säger en röst. Det är Johanna, den som tog hand om er igår på sjukhuset.
Ja, jag minns det. Ringer du angående provet?
Exakt, provet visar att du har akut myeloisk leukemi. Vi antar att du vill bota det och då börjar vi med cytostatika i morgon.
Handen som håller i luren känns som spaghetti. Ögonen tåras och jag ropar på mamma. Jag ger henne luren och springer in till Disa. Disa hoppar till framför TV:n och ser på mig med sina blanka, ljusblå ögon. Man ser på henne att hon förstår att något är fel. Hon sänker volymen på TV:n och springer fram till mig. Hon kastar sig i min famn och börjar gråta. När Disa sedan ser på mig darrar hennes underläpp och hennes kinder är våta av tårar. Då kommer frågan som jag visste skulle komma.
Vad hänt, mamma?
När jag har berättat för Disa och förklarat vad leukemi är börjar hon gråta igen. Denna gången kan inte jag heller hålla mig så jag börjar gråta jag med. Disa slutar tvärt att gråta och torkar mina tårar. Hon klappar mig på kinden och ler sitt barnsliga leende. Ibland undrar jag vem av oss som är vuxen! Disa hoppar ner ifrån mitt knä och höjer volymen på TV:n igen. Hon klappar med handen på en tom plats bredvid sig och jag slår mig ned. Det tecknade programmet får ögonen att bli tunga. Figurerna flyger omkring över skärmen och pratar, alldeles för högt. Mitt huvud snurrar och det börjar bli suddigt omkring mig. Jag vrider på huvudet för att se vad Disa håller på med. Men så långt hinner jag inte vrida mig för då har världen blivit helt svart.
I den nya världen är det svartvitt och jag ligger ensam på en flotte i vattnet. Helt plötsligt börjar det att storma. Flotten välter. Jag försöker skrika på hjälp men vatten fyller min öppna mun. Jag sjunker. Stenar är bundna vid mina fötter. Det är för tungt att simma uppåt. Jag hör ett skrik. Disa skriker i en värld långt ifrån denna. Jag samlar kraft och tar ett simtag upp emot den ljusa ytan. Jag kommer upp lite men faller snabbt tillbaka. Jag slår emot botten med en väldig fart. Mina fötter hittar fäste, luften håller på att ta slut. Jag trycker ifrån och klyver ytan. Först då kan jag slå upp mina ögon och lämna den andra världen.
***
saving score / loading statistics ...