Några timmar senare kommer mamma ut ur mitt rum. Hon nickar emot dörren för att visa att hon är klar. Jag går in i rummet. Blundar gör jag för att inte se mammas överraskning. Sedan öppnar jag ögonen. Alla möbler är nu rosa. Väggen är blå med små, vita moln utspridda över den. På en tom yta på en vägg har mamma målat. Jag går närmare och ser vad det är. En ängel som flyger iväg. Längst ned är det grönt och där står en liten flicka och gråter. Jag förstår genast vad bilden betyder. Ängeln är jag och flickan på marken är Disa. Mamma ler. Ett falskt leende. Jag ser på henne att det var svårt för henne att måla. Jag ger henne en kram. Tack mamma, mumlar jag emot hennes bröstkorg. Tack så hemskt mycket. Varsågod gumman, svarar mamma men hennes röst spricker. Hon släpper taget om mig och går ut från rummet. Disa kommer tassande in genom dörren och stannar förvånat mitt i rummet. Hennes lilla huvud vrider på sig och hennes ögon glider ram och tillbaka genom mitt omgjorda rum. Hennes blick stannar på målningen. Ängel, viskar hon. Mamma ängel. Mm, mumlar jag. Sedan pekar hon på flickan på marken. Jag, viskar hon med gråten i halsen. Det jag. Vaffö inte jag ängel? För att du inte ska dö snart, svarar jag. Det ska jag. Disa backar ut ur rummet. Min fina dotter. Nu kommer jag att förlora henne. Det är det sista jag vill men det kommer ändå att hända. Disas ljusblå ögon fylls av tårar. Snart får de inte plats i hennes ögon så de börjar rinna. Disas kinder blir blöta av det salta vattnet som rinner från hennes ögon, ner över kinderna och landar i en pöl på golvet. Inte lämna mig, snyftar Disa innan hon springer ut ur rummet. Jag hör en duns ifrån vardagsrummet när hon kastar sig på soffan. Sedan börjar hon gråta högljutt. Mammas fotsteg når mina öron och snart dyker hon upp i dörröppningen. Hon ser frågande på mig. Hon vet, svarar jag lågt. Det var inte menat att såra henne så djupt. Jag förstår, mumlar mamma. Jag förstår precis. Mamma går fram emot mig och tar mig i famnen. Hon vet lika bra som jag att jag inte har långt kvar på mitt liv. Och av den tiden måste vi göra livet bra. När mamma släpper mig räcker hon över en lapp. Ridtid måndag 13.00 till 14.00, läser jag. Mamma ler. Jag ger henne en kram till. Det är bara fredag. Rida ska vi göra på måndag. Men med tanke på hur jag känner mig nu så tror jag inte att jag klarar mig ända dit. Jag släpper mamma och går ut i vardagsrummet och tar Disa i min famn i stället. Hon vrider sig och försöker komma loss men jag bara trycker henne hårdare intill mig. Nej! Disas skrik skär i öronen på mig och jag lägger handen över hennes mun. Sch, hyschar jag lugnt. Tyst älsklingen min. Nej! Skriker hon igen. Disa aldrig vara tyst! Det plågar mig att se henne så ledsen. Ingen mor vill se något sådant. Det känns som om tusen knivar skär i mitt hjärta. Jag ger upp och släpper långsamt taget om henne. Disas gråt går över i våldsamma snyftningar. Fortsätt skrik då! Det är första gången jag skriker på min dotter. Jag kan väl välja mina tillfällen. Min röst skär sig och jag vänder ryggen till. Efter det går jag lugnt in på mitt rum, stänger om mig och somnar på min säng. Långsamt öppnar jag ögonen. Det är lördagsmorgon. Tidigt också. Jag sätter mig långsamt upp i sängen. Hela mitt huvud dunkar. Jag reser mig upp på ostadiga ben. Det första som händer är att jag nästan ramlar. Jag rätar på mig och börjar gå försiktigt. Rummet börjar snurra men jag fortsätter ändå att gå. Mitt på golvet i vardagsrummet kollapsar jag. Mina ben orkar inte hålla upp mig längre. Då kommer smärtan farande. Som en bomb som nyss sprängts kommer smärtan. Jag vrider på mig och skriker av smärta. En kväljande känsla når mig och halsen fylls av en varm vätska. Jag lägger mig på sidan och spyr. Men färgen överraskar mig. Jag spyr blod. Min bröstkorg höjer och sänker sig snabbt. Det gör ont. Ondare än något annat jag varit med om. Jag skriker igen. Högre denna gången. Mitt liv flimrar förbi ögonen. Jag ser mammas springande ben komma emot mig. Efter det blir hela min värld svart. *** Det starka ljuset bländar mig när jag äntligen kan öppna mina ögon. På en stol bredvid min säng sitter Erik. I hans knä sover Disa. Jag älskar henne så mycket. Erik håller i min hand. Han klappar den. Jag vill klappa tillbaka men jag kan inte röra mig. Jag förstår genast att jag ligger på ett sjukhus. Inte vilket sjukhus som helst utan ett hospice. Min mun öppnar sig för att säga tre ord. Men inget ljud kommer ur den. Fint. Jag kan varken röra mig eller prata. Det är lugnt, säger Erik tyst från sin plats bredvid mig. Sjuksköterskan sade att du hör mig. Hörseln är tydligen det sista som försvinner. Mina ögon rör sig fram och tillbaka. Jag kan inte styra dem. Disa hälsar, fortsätter Erik. Och din mor med. Lena klarade inte av att vara här. Hon bröt ihop. Jag stirrar på honom. Så min mor ska inte vara med mina sista dagar eller timmar i livet. Erik pratar med mig helatiden men jag märker inte att tiden flyter framåt. När jag somnar den kvällen vet jag att allt kommer vara värre i morgon. Och när jag vaknar vet jag att jag har rätt. Jag varken ser eller känner någonting. Det enda jag vill är att dö. Erik säger att Disa kramar mig. Jag vill le men det fungerar inte. Och på det jag tror är kvällen pratar någon fortfarande med mig när jag somnar tillslut. Morgonen därpå har mamma kommit och all min livslust är borta. Jag orkar inte hålla mig kvar vid livet längre. Så jag släpper långsamt taget om mitt grepp vid mitt underbara liv. Erik märker det och Disa och mamma med. Disa skriker och förmodligen håller hon fast mig. Mamma gråter ljudligt. Erik är den enda som fortfarande håller sig lugn. Men hans röst skvallrar om den verkliga sorgen han bär inom sig. Han pratar lugnt med gråten i halsen. Snart finns jag inte mer. De sista orden jag hör i mitt liv är de vackraste ord jag någonsin hört. Jag är ledsen att du lämnar oss, säger Erik. Men änglar hör hemma i himlen. Med frid i hjärtat lämnar jag denna världen och går vidare.Författarens ord: Hoppas att ni tyckte om den och orkade läsa allt. Man kanske inte ska kalla den novell men kände att jag var tvungen att publicera den någonstans. Jag är väldigt stolt över den. Mer av mig kanske kommer!