Jag går upp, äter frukost, sätter mig i soffan hos Disa, äter lunch, är med Disa, äter middag, är med mamma och somnar. Det är schemat för varje dag. Det är tråkigt men jag orkar inte göra något. Jag avvisar Erik. Vid varje behandling blir jag bara tröttare och tröttare. Jag har fått fyra behandlingar nu. Snart är det dags för den femte. Det kan väl inte bli så mycket värre. Eller så kan det bli det. Jag hoppas att jag blir bra snart. *** På väg till sjukhuset för den femte behandlingen känner jag mig piggare. Men det är inte så mycket. Jag lutar huvudet emot den varma bilrutan. Det är sommar och solen skiner. Människor går ute på stan i shorts och linne. Men jag kommer att missa hela dagen. Tillbringa den på sjukhuset. Och allt för att det finns en sjukdom som heter leukemi. Mamma parkerar bilen och hjälper mig ut ur den. Vi går emot sjukhusets stora ingång för att få en femte behandling. Snart sitter vi i väntrummet. Efter fem minuter kommer Johanna. Ella! säger hon. Hur är det? Lite trött, svarar jag. Men annars är det bra. Johanna leder mig in i det tråkiga grå rummet där jag ska få min behandling. Då undersöker vi dig igen, säger hon muntert. Något konstigt sen senast? Mm, svarar jag. Jag har känt mig tröttare. Jag har också mått lite illa. Okej, men då tar vi blodprov. Jag känner den välbekanta smärtan när blodprovet tas och sedan försvinner Johanna som vanligt. Tio minuter går innan hon är tillbaka. Ella, säger hon. Jag är ledsen. Jag känner hur mina ögon tåras. V- Vad menar du? Stammar jag. Ella, säger Johanna igen. Den har spridit sig. Vad har spridit sig? Cancern. Du går inte att rädda. Jag är så ledsen. Du är ju så ung. Mina öron kan inte tro vad de hör. Kommer jag att dö? Men Disa och Erik? Mamma? Vad ska hända med dem? Mamma reser sig från stolen och går in på toaletten. Höga snyftningar hörs därifrån. Mamma gråter! Jag rycker upp dörren och tar henne i famnen. Mamma, snyftar jag. När jag dör så måste du leva vidare. Disa behöver dig. Förstår du inte? Jo, svarar mamma. Men det går ju inte att leva utan dig. Jag ska dö före dig! Nej, det ska du inte. Du får göra som jag säger, förstått? Okej, snyftar mamma. Hon torkar tårarna och leder mig ut ur sjukhuset. Hon letar desperat efter papper och penna. När hon hittar det ger hon det till mig. Skriv, säger hon kort. Va? Jag fattar inte ett skrit av vad mamma menar. En lista, svarar hon. Vad för lista? Frågar jag utan att fatta. På vad du vill göra innan du dör. Aha! Äntligen förstod jag vad mamma menade. Jag tar upp pappret och börjar skriva. Vad jag vill göra innan jag dör: Åka på semester med Disa och Erik Hitta pappa och be om ursäkt Fräscha till mitt rum Rida på en tur med mamma Jag skriver snabbt och ger henne pappret. Mamma ger tillbaka det till mig. Vi börjar med punkt tre tycker jag, säger hon Jag skrattar och vi åker tillsammans emot gallerian. Lukten slår emot mig när vi kliver in igenom de stora dörrarna. Butiker finns överallt. Jag kastar en snabb blick på mamma. Hon överrumplas som vanligt av köpcentrets skönhet. Vi styr snabbt stegen emot tapet-och-färgaffären. In genom ingången går vi och svänger emot tapeterna. Länge står vi vid tapeterna. Men ingen snygg tapet finns. Vi går därför emot färgerna. Vi väljer en snygg himmelsblå. Sedan tar vi en mindre färgburk med vitt. Och en annan mindre med gul. Och en tredje och en fjärde och en femte med brunt, grönt och rosa. Sedan går vi emot kassan och betalar. När jag och mamma är klara börjar vi gå emot utgången. Mina ögon fastnar på en skylt. 50 % rabatt på resor till Medelhavet Jag stannar upp och tar tag i mammas arm. Hon stannar och ser på mig med en frågande blick. Jag pekar otåligt emot skylten och mamma försvinner. Jag sjunker ned på golvet och sitter där en stund tills hon kommer tillbaks. I sin hand har hon tre biljetter. Biljetter till Rom. Resan är om en månad. Den närmaste mamma kunde få tag i. Hoppas att jag lever då. Sedan ler mamma emot mig och vi går emot bilen. Vi ska hem och måla om mitt rum. I snygga färger. Mamma ser lite hemlighetsfull ut. Hon har nog en idé till målning. Hon öppnar bilen och vi sätter oss. Bilens motor startar och vi svänger ut ifrån parkeringsplatsen. Vägen till vår lägenhet är inte särskilt lång. Snart har vi parkerat bilen och är ute ur den. Vi tar hissen upp till lägenheten och öppnar dörren. Vi möts av Disas skrik och mormors arga röst. Jag kan inte hålla mig för skratt så jag skrattar högljutt. Genast slutar oväsendet och de kommer ut i hallen. Hej gumman, säger mormor. Jag visste inte att du skulle komma hem så tidigt. Det visste inte jag heller, svarar jag. Mamma drar med sig mormor ut ifrån hallen och in i köket. Själv tar jag med färgburkarna till mitt rum och ställer undan alla möbler till en hög i mitten av rummet. Sedan sätter jag mig hos Disa i soffan. Ytterdörren slår igen med en hög smäll och snart kommer mamma ut i vardagsrummet. Hon öppnar dörren till mitt rum och går in. Precis innan dörren stängs sticker mamma ut huvudet. Kom inte in, skrattar hon. Sedan slår dörren igen bakom henne.