Vid köksbordet slår jag upp ögonen igen och stirrar argt på pappa. Jag såg vad du gjorde, väser jag. Du slog mamma och du kastade en tallrik på henne. När din fyraåriga dotter såg på. Jag ser hur pappa letar efter ord. Han öppnar munnen och stänger den om och om igen. Men han hittar inga ord. Därför reser han sig och går förbi Erik. Ännu en gång lämnar han mig och mamma bakom sig. Vi betyder inget för honom. Det är dags att inse att han inte är perfekt. Ytterdörren slår igen ute i hallen. Precis som den kvällen för så många år sedan. Mamma ser på mig och ler. Erik kliver in i köket och lägger armarna om mig. Mamma nickar med huvudet emot vardagsrummet. Jag tar Erik i handen och öppnar dörren till rummet intill. TV:n står på och Disa sitter i soffan. När hon ser mig stänger hon av TV:n och springer fram till mig. Hennes små armar slår sig om halsen på mig och jag lyfter varsamt upp henne. Hon borrar in huvudet i min hals och får snart syn på Erik. Hon vrider sig försiktigt dit och pekar på honom. Vem det? Frågar hon tyst. Jag ler och släpper ned henne. Det är din pappa, svarar jag mjukt och ger Erik en kram. Erik stirrar på sin dotter med tårögda ögon. Är du säker? Frågar han. Ja, svarar jag igen. Men hon är så vacker. Så lik dig. Hon har dina ögon. Erik böjer sig fram men överrumplas av Disa. Hon slår sina armar omkring honom och skriker i hans öra. Pappa! Skriker hon. Pappa! Pappa! Jag skrattar och kramar de båda. Vi är en familj. En lycklig familj. Jag gläder mig åt att Disa älskar sin far. För då har hon någon som kan ta hand om henne om jag skulle dö. Vilket det känns som om jag ska. På kvällen pussar Erik Disa godnatt innan han går. Jag lägger mig tidigt och ser upp i taket. Det är lika fult som jag minns det. Nästa dag börjar vi med cytostatika. Det ska bli läskigt men ändå skönt. Jag kommer att bli frisk. Eller det hoppas jag i alla fall. Jag funderar länge innan mina ögonlock känns tunga. Jag vill inte somna men jag gör det ändå. När jag vaknar vet jag att mitt liv kommer att förändras en gång för alla. När jag vaknar vet jag att jag inte kan vara den mor som Disa vill ha. Jag vet också att om det inte lyckas kommer jag att dö. Men jag måste kämpa för överlevnad. Jag ska kämpa för Disas och Eriks skull. Men om jag inte lyckas måste de veta att jag älskar dom. Jag sluter långsamt mina ögon och somnar. Sedan sover jag djupt. Jag drömmer inget. Och det vill jag inte heller. För då vet jag att jag bara kommer att drömma om morgondagen. När jag vaknar gömmer jag mig under täcket. Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill ligga kvar och sova. Jag vill inte ha leukemi. Kan man inte få vara lite normal? Men nej, tydligen går inte det. Man måste tydligen vara mamma vid arton års ålder till en två år gammal flicka. Pappan till flickan måste tydligen ha lämnat en för att sedan komma tillbaka. Man måste visst också få ett anfall på sin egen far när han återvänder hem igen efter fjorton år. Och inte nog med det måste man ha cancer och en mor som inte kommer att klara av att leva utan en. Jag sluter ögonen igen och försöker somna om men mamma dundrar in i rummet och rycker av mig täcket. Dags att gå upp nu, sjunger hon glatt. Mmm, muttrar jag. Mamma drar upp rullgardinen och dansar ut ur rummet. Jag kliver ur sängen och släpar benen efter mig fram till stolen där mina kläder ligger. Jag klär på mig dem och släpar mig ut i köket. Disa har precis ätit klart när jag kommer ut. Morgon mamma, säger hon och kramar mig försiktigt. Morgon gumman, säger jag och kramar henne tillbaka. Hennes hår kittlar mig i näsan och mina ögon tåras. Erik hade rätt. Hon är sjukt fin. Mamma ser på mig med ett lite argt uttryck. Frukost, säger hon och pekar på en macka på bordet. Jag suckar men sätter mig och börjar äta. Så fort jag har ätit klart borstar jag tänderna och klär på mig ytterkläderna. Jag gör allt i slowmotion. Men när mamma kommer gör jag allt i normal fart. Så fort hon går saktar jag ned farten lite. När jag är klar kommer mamma ut i hallen. Hon visslar på en melodi. En melodi som jag känner igen från min barndom. Snart kommer min mormor igen. Hon borde nog flytta in hos oss eftersom att hon ska passa Disa vid varje behandling. Vi ska också undersöka mig vid varje behandling så det tar nog några timmar. När mormor har kommit drar vi till sjukhuset. Nu finns det ingen återvändo. Och det vet jag. Väntrummet är tråkigt och vitt som vanligt. En lampa i taket har gått sönder och en annan lampa flimrar. Den tröttar ut mina ögon. En tredje lampa kastar ut ett slags konstigt ljus i salen. Det ser nästan grått ut. Efter något som känns som en evighet kommer sjuksköterskan ut. Då har vi egentligen suttit där i tio minuter. Hej igen Ella, säger hon. Ska vi gå in i rummet där du ska få din behandling? Visst, säger jag och följer efter Johanna in i rummet. I rummet står det en droppställning med en konstig vätska i. Du ska få cytostatika i dropp, säger Johanna med en konstig ton i rösten. Men först ska vi undersöka dig. Vi tar ett blodprov och Johanna går ut ur rummet. Efter 10 minuter kommer hon tillbaka. Vi kan köra behandlingen nu, säger hon. Johanna sätter in nålen i min arm. Och sedan droppas behandlingen in i mig. När fyra timmar har gått är vi ute ur sjukhuset. Biverkningarna kan vara trötthet, illamående och håravfall. Jag kommer att tappa håret om två till tre veckor. Om fyra veckor ska jag få min andra behandling. Jag vill bli frisk men jag vill inte heller bli flintis. Jag känner mig trött och jag stöder mig emot mamma. Mamma ler oroligt men hjälper mig ändå att gå. Hon sätter mig i framsätet och spänner fast mig. Vila du, säger hon snällt. Det behöver du. Jag ler trött emot mamma och lutar huvudet bakåt. Snart har jag somnat, men jag sover inte särskilt djupt. Jag sover faktiskt ganska oroligt. Och när jag vaknar upp, har tröttheten inte försvunnit. De följande veckorna går ihop i varann. Jag är helt flintskallig nu. Men jag har fått en peruk så ingen märker något. Dagarna går i varann och varje dag är likadan.