Där sitter han. Han som jag trodde att jag aldrig mer skulle få se. Han som inte ville veta av mig. Han vars ansikte är så vackert att änglarna blir avundsjuka. Han som hade sårat mig så djupt att jag trodde att jag aldrig skulle få känna lycka igen. Han som är fadern till Disa. Erik ler emot mig med det bländande leende som fått mig att bli så förälskad i honom. Jag snörper surt ihop munnen och slår med blicken i bordet. I ögonvrån ser jag hur Eriks leende sakta försvinner och han tar mina händer i sina. Jag känner hur jag smälter inombords men jag måste hålla masken. Han stryker mina händer med tummen och en elektrisk chock skickas igenom min kropp. Ella, säger han. Jag har varit ett svin emot dig. Hur är det? Bra, muttrar jag. Och jag vet att du har varit ett svin. Du behöver inte säga det högt. Varför så sur? Jag trodde att du älskade mig. Där hör du det själv. Älskade. Jag betonar älskade så att han skulle förstå. Egentligen älskar jag honom fortfarande men jag var rädd att om jag tog tillbaka honom så skulle han såra mig igen, eller så skulle jag lämna honom för gott genom att somna in. Ljug inte för mig, flinar han. Man märker det på dig. Du är minst lika förälskad som du var när vi träffades. Tänk om jag är det då! Nästan skriker jag. Skulle du såra mig igen? Precis som du gjorde sist. Du kanske vill veta att jag blev gravid och att din dotter har en mamma som har cancer. Erik flämtar till. Han reser sig från stolen mitt emot och sätter sig på stolen bredvid mig. Jag känner hans armar omkring mig i en tafatt kram. Förlåt Ella, säger han med sårad röst. Jag visste inte. Det får mitt val att bli ännu enklare. Jag drar mig ur hans grepp och stirrar på honom. Val? Frågar jag dumt. Vad för val? Vem av er jag ska tillbringa resten av livet med, svarar han som om det vore det mest naturliga i världen. Vänta. Nu hänger jag inte riktigt med. Har du träffat en ny? Ja det har jag. Men jag har nu insett vem av er som betyder mest för mig. Vem är den andra? Erik nickar emot dörren precis när en blåslagen Astrid kommer in. Hon ser argt på mig. Men när hon får syn på Erik ler hon stort och går fram emot oss. Hon har helatiden ögonkontakt med mig när hon kramar om Erik. Erik sitter tyst och bara stirrar tomt framför sig. Han kramar inte tillbaka. Sorgset pekar han emot en stol och Astrid slår sig ned. Helatiden ler hon. Tjejer, börjar han. Jag gillar er båda men jag kan inte vara ihop med båda två. Tyvärr är det bara en av er som lyckats fånga mitt hjärta. Det är henne jag vill leva med. Astrids svarta ögon stirrar på mig. Nu ryker du din bitch, mimar hon. Hennes lena hår har fått mig att känna verklig kärlek, fortsätter Erik. Men jag tänker ändå fråga henne om hon vill leva med mig. Astrids självsäkra leende blir långsamt större. Jag själv vänder bort blicken för att han inte ska se mig brista ut i tårar. Okej, säger han samtidigt som spänningen ökar. Nu blir jag tvungen att höra när han väljer henne, tänker jag. Ella, säger han. Vill du ta tillbaka mig igen efter allt jag har gjort emot dig? Jag vänder tillbaka min tårfyllda blick. Men det är glädjetårar han möter. I ögonvrån ser jag Astrids min bli förtvivlad. Sedan kastar jag mig in i Eriks varma famn och sluts om av kärlek. Samtidigt reser sig Astrid från stolen och springer gråtandes därifrån. Hand i hand går vi tillbaka till mitt hus. Han ska för första gången se sin dotter. Djupt inombords känner jag mig orolig för vad Disa ska göra. Kommer hon att älska honom lika mycket som jag gör? Eller kommer hon att skrika åt honom att gå som hon gjort med en annan pojkvän jag haft. Jag öppnar dörren och kliver in. Genast springer mamma ut i hallen. Hon är sur, det märks. Hon bryr sig inte om att Erik står där när hon tar tag i min arm och drar mig ut i köket. Hon drar ner mig på en stol och sätter sig surt bredvid mannen som sitter mitt emot mig. Man behöver inte vara som Einstein för att förstå att han är en polis. Men det är något välbekant med honom. Hans doft sprider sig ändå över till min sida av bordet och fyller hela köket. Det sticker i näsan och får ögonen att tåras. Mamma ser på honom kärleksfullt men ändå lite argt. Sedan kan hon inte hålla sig längre. Vad tänker du med? Skriker hon. Hon skriker så högt att hon får mig att hoppa till. Mina öron värker. Huvudet, svarar jag. Vad annars? Om man tänker med huvudet slår man inte ned de tre populäraste tjejerna i skolan, skriker mamma igen. Mamma, de var inte schysta emot mig. De har mobbat mig i alla dessa år och det vet du. Du måste väl ändå hålla med om att det var lite bra gjort ändå. Mamma suckar men hennes arga uttryck blir lite mildare. Sedan lutar hon sig fram och viskar: Lite bra var det väl ändå. Polisen ser på mig. Hans grönblåa, lite sneda ögon påminner om mina egna. Då förstår jag mammas kärleksfulla blick. Efter fjorton år är han äntligen tillbaka. Eller ska man säga äntligen? Han hade ju lämnat oss. Polisen ler emot mig. Sedan öppnar han munnen. Bara för att du är min dotter tänker jag inte arrestera dig, säger min far och ler. Det leendet fick mig att tänka tillbaka på de första fyra åren i mitt liv. Trots att det var så länge sedan så minns jag det klart och tydligt. Jag minns fortfarande kvällen för så många år sedan. Jag hör fortfarande deras höga röster. Mina ögon sluts och jag faller in i minnet. Jag slår upp ögonen och sätter mig upp i sängen. Jag blickar ut i det rosa rummet. Långsamt men säkert reser jag mig och tassar ut i hallen. Mammas och pappas höga röster hörs utifrån köket. Tyst tassar jag dit. Jag ställer mig intill kanten och kikar försiktigt fram på mina föräldrar inne i köket. Synen jag möts av får mig att bli illamående. Pappas ansikte är förvrängt av ilska och han skriker på mamma. Hon kan ju inte leva så för alltid! Skriker han. Så du vill att din dotter ska bli behandlad så i resten av sitt liv? Skriker mamma tillbaka. Pappa tar upp en tallrik och slänger den emot mamma. Hon vänder ryggen emot och den krossas emot hennes bakhuvud. Ett hål bildas och det börjar rinna blod. Din idiot! Skriker hon och tar upp skärvorna och kastar tillbaka. De gör små sår i pappas ansikte och han ser ännu argare ut. Snabbt går min far emot min mor med en höjd arm. Jag vänder bort huvudet och hör en hög smäll när pappas handflata slår till mammas kind. Jag tassar tyst därifrån och går in på toaletten. Jag stänger dörren högljutt och sätter mig på toalettstolen. Långsamt börjar jag gråta. Hela min fyraåriga kropp skakar av gråt. Ingen ska behöva uppleva sådant här. Vad kommer att hända nu? Kommer polisen att ta honom? Jag slutar tvärt att gråta och lyssnar efter ljud som kan avslöja läget där ute. Då går jag då! Skriker pappa hest. Bra! Svarar mamma minst lika hest. Hejdå! Hejdå! Ytterdörren slås igen och en duns hörs i hallen. Jag börjar gråta igen. I något som känns som en evighet sitter jag där och gråter. Ända tills någon bankar på dörren till badrummet. Ella, säger mamma försiktigt. Är det du? Ja, piper jag. Kan jag komma in? Mm. Mamma öppnar försiktigt dörren och kikar in. Hennes kind är blåslagen och hennes rödblonda hår är ännu rödare av blodet. Hon går fram till mig och lyfter upp mig i sin famn. Det är okej älsklingen, mumlar hon. Han är borta nu. Det är bara du och jag. Glöm honom. Du ska få ett bra liv utan en man i familjen. Mamma, säger jag och ger henne en blöt puss på kinden. Jag älskar dig. Långsamt glider jag ur minnet. Bilden av mig i min mors famn blir suddigare och suddigare. Snart är jag tillbaka i verkligheten. Den vid köksbordet fjorton år senare.